Nämpnäsbor berättar
Evald Sjökvist:
Karavaner och bussar kom längs Österfjärdsvägen. De kunde ta av på en annan väg in på Packar-vägen och köra runt, så det blev inte trångt där nere, minns Evald Sjökvist på Norrgårdsbacken i Nämpnäs. Den som inte själv såg händelsen kan knappast föreställa sig hur pass omfattande det hela var. Många år tidigare hade i Nämpnäs byggts den så kallade ångbåtskajen och bl. a. ett saltmagasin, och där låg nu en pråm från Kaskisten Puutavara med bogserbåt. Armén kunde ju rekvirera de flytetyg och transportmedel som behövdes.
​
Bussarna körde så nära in mot kajen som möjligt. Unga och äldre människor steg ur - barn och kvinnor och hela familjer. På kajen stabbades resgods upp och så lastades pråmen efteråt. Det var så stora mängder att de liknade ved- eller proppstravar. Tunga lådor halvannan eller två meter långa bars också fram.
​
”Gubbarna” gjorde inget. De bara stod med portfölj och tittade. Det var soldater som arbetade, minns Evald. Som högkvarter hade i Nämpnäs tagits Karl Söders gård - Söder var själv i Amerika. Och de som bodde på hyra i gården, Augusta och Anton Widman tvingades ut därifrån.
​
- De sade att han inte skulle få ta bort telefonen, men den tog Anton ändå under armen då han gick och nykomlingarna flyttade in i stället - det berättade hans hustru påminner sig Evald.
​
Långt ute i Österfjärden på djupare vatten i ”Rännon” (”Ljusörsrännon”) låg någon större båt förankrad, och till den gick bogserbåten och pråmen och gjorde flera resor. En del fiskare hjälpte också till - åtminstone sägs Edwin Håkans, Valter Sjöberg och Ivar Öman ha varit engagerade och kört kappsäckar och folk i sina skötbåtar. De är numera avlidna. (polischefen Antoni från Helsingfors lär ha fraktats på en av båtarna)
​
Laglig trafik
​
- De for sin väg till Sverige - de var säkert rädda för att det skulle bli stora ”efterkrav” från ryssarna, säger Evald om den uppfattning man hade i Nämpnäs om det som pågick.
​
I boken Bygdeminnen från Nämpnäs citeras en VBL-intervju med sjöbevakare Gunnar Skomars om saken. Han efter-hörde den 21 september 1944 hos staben i Vasa huruvida lastningen av S/S Maininki med ”sjukhusinventarier” var legal och fick som svar följande morgon: ”Saken är legal trafik”.
​
- Fiskare lär ha fått upp till 40 000 mark per person att frakta ut folk och resgods till fartyg utanför Ljusören.
Vädret var lugnt och vackert, medan det pågick här i Nämpnäs. Men genast när de hade farit över uppstod en ”flygande” storm. De hade vädrets makter på sin sida, noterar Evald Sjökvist.
​
De som skjutsade med privata båtar fick bra betalt menar Evald. Annars hade de nog inte farit, för de ville inte gärna hjälpa rymlingar.
​
Redan på våren 1944 hände det att folk rymde till Sverige undan kriget – bl.a. en som hette ”Elis”. Då han senare en gång träffade länsman Blomqvist, menade denne att det bara var ”busar” som rymde till Sverige.
- Herran vort ti busar åp sistone, hade Elis på tungan att vilja svara.
Men han vågade inte, för länsmannen var en myndighetsperson.
Elna Andersson:
- Jag kan inte förstå att någon människa ville bo där. Det var ju enkelt. Vatten skulle tas ur brunnen och inte fanns det något riktigt WC.
- Bara av trä, säger Elna Andersson om en familj som kom att bo ett tag i Filip Anderssons lillstuga.
​
Maken var militärklädd, och han kom flera gånger under sommaren. (Torde ha varit en stamanställd från försvarsmakten med uppdrag att planera Stella Polaris-operationen) Ett par månader bodde hans hustru och en omkring åttaårig dotter i lillstugan före avfärden till Sverige.
​
Själv hade Elna ett potatisland där som hon brukade besöka och kom på så vis i beröring med familjen. Det hände sig att mannen och hustrun någon gång diskuterade om tyskar och ryssar var oense om saken. Hon tror att Karl Ivar Bäckström hörde till dem som med sin båt hjälpte till från ortsbefolkningens sida. En nämpnäsbo som en gång var på besök i staben i Söders gård, såg att det stod fullt med gevär längs diskbänken.